Ibland händer det att personer frågar mig hur jag får tiden att gå när de får reda på att jag har sjukersättning. Det kan vara allt ifrån släkt och vänner som inte har träffat mig på flera år till andra människor. Ingen har dock hittills ifrågasatt varför jag har sjukersättning utan alla har haft full förståelse efter jag berättat anledningen till varför jag har det.
En del av mina vänner, som liksom jag har sjukersättning, har dock blivit misstrodda och ifrågasatta, såväl av vissa släktingar och vänner som av andra personer, bara för att deras handikapp är osynligt. Tyvärr tycks förståelsen inte räcka till för personer med utmattningssyndrom, värkproblematik som t.ex. fibromyalgi, trötthetssyndrom, psykiska åkommor, mag- och tarmsjukdomar för att bara nämna några exempel. Sorgligt att det ska behöva vara så. Ingen med funktionshinder eller sjukdom ska behöva gå i försvarsställning oavsett om handikappet är synligt eller ej.
För många är det en stor sorg att behöva få sjukersättning eller gå i pension. För mig var det en lättnad. Min enda sorg och oro i det hela var och är mitt hjärtfel och rädslan för att drabbas av nya strokes. Eftersom jag är en social och levnadsglad person som älskar att träffa och umgås med släkt och vänner, är engagerad i föreningar och andra sammanhang, gillar att gå på kurser och lyssna på föreläsningar så hade jag inga problem med att så att säga "få tiden att gå". Problemet uppstod först förra hösten när jag miste min färdtjänst och med det min frihet och självständighet. Detta trots att mina funktionshinder inte blivit ett dugg bättre, snarare tvärtom!
Alla vill vi känna oss självständiga och oberoende av andra - så även jag. Men det finns vissa saker som jag pga mina funktionshinder tyvärr inte klarar av att göra och som jag därför tvingas be om hjälp med som t.ex. byte av proppar, glödlampor och lysrör och hjälp med att bära tungt. Pga att jag bor på 2:a våningen i ett flerfamiljshus utan hiss har jag hjälp utav hemtjänst med tvätten. Hade det funnits hiss i mitt hus så hade jag med lätthet kunnat tvätta själv och med viss möda hängt upp tvätten själv. Eftersom jag har något som heter subclavian steal syndrome (upptäcktes i samband med ultraljud av mina halskärl som gjordes 2008 efter min första stroke) så är det inte lämpligt för mig att arbeta med händerna ovanför axelhöjd då det finns stor risk för att jag kan svimma. Tack och lov finns det bra knep att ta till för att undvika detta när man hänger upp sin tvätt; som att använda klädhängare till klänningar, kjolar, byxor, blusar, jackor, t-shirts m.m. och speciella strumphängarna. Till handdukar o dyl används torktumlare. För att transportera tvätten upp och ner hade jag lånat en av de vagnar som finns nere i tvättstugan. Men tyvärr så ser verkligheten inte ut så, eftersom det inte finns någon hiss!
Att vara beroende av släkt och vänner (som jag blev när jag miste min färdtjänst) för att över huvud taget kunna ta iväg och handla, besöka veterinären när min katt blev sjuk, kunna gå på teater, föreningsmöten etc kändes inte alls bra när man är van vid att klara sig själv. Det värsta jag vet är att känna mig som en börda för andra - i synnerhet när de andra är ens vänner och nära och kära.
Till slut mötte jag äntligen en underbar färdtjänstutredare som verkligen lyssnade på mig och mina vänner och förstod min sjukdomsproblematik och vilka enorma problem jag har att åka kommunalt och vilka risker det medför för mig, med tanke på bl.a. min dåliga balans och att jag har ökad blödningsrisk eftersom jag står på waran.
Så nu kan jag äntligen börja leva det liv jag levde innan jag blev fråntagen färdtjänst förra hösten. Gissa vem som är lycklig? :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar